Ja idag har jag tydligen varit i USA i 150 dagar, det börjar verkligen närma sig ett halvår nu. Mycket har jag hunnit med och så mycket mer ska hinnas med. Jag står ju inför en stor förändring.

Jag har fått min andra match. Fick den i måndags kväll, den gamla byttes ut mot denna. Jag skickade direkt ett sms till Elin när jag såg att familjen bodde 20 min utanför San Fransico. Att få komma till SF hade ju varit som en dream comes true. Deras profil var inte öppen så jag kunde inte läsa så mycket om dem och jag kunde inte heller se några bilder. Men det lilla jag kunde läsa så mycket bra. En familj med tre barn, mamman är hemma fru och pappan är CEO(någon sorts chef). Igår morse när jag vaknade så hade jag fått ett melj av mamman, hon beskrev sin familj lite mer och skrev att jag skulle höra av mig om jag var intresserad, så jag svarade och vi bestämde att vi skulle prata över telefon antingen på kvällen eller morgonen efter så vi båda kunde förklara varför vi är i transition(rematch) och besvara varandras frågor. Jag hade dock skrivit några frågor till henne som jag också fick svar på, det var positiva svar på alla mina frågor. Så i går kväll gick jag och väntade hela kvällen på att hon skulle ringa, nervös som bara den och tiden gick så långsamt, när jag bestämde mig för att lägga mig så ringde telefonen. Jag fick höra hela hennes historia om varför hon valt att gå i transition och sedan var det min tur, hon berättade sedan om deras hus, hur arbetstiderna ser ut för au pairen, hur mitt rum skulle vara(att au pairen får välja om hon vill bo i en svit som hon kallade det i huset eller i gästhuset), samtalet gick bra jag log rakt igenom och tyckte om allt jag hörde. Vi avslutade med att bestämma att vi båda skulle tänka över detta en dag och sedan höras av igen. Jag vet vad jag vill så jag väntar bara på att få höra vad hon tycker. Men familjen känns för bra för att vara sann, så jag förväntar mig inget. 

Idag har barnens pappa kommit hit och hämtat dem, han ska ha dem för helgen. Skönt för barnen att få träffa sin pappa igen, det har ju trots allt gått 3 månader sedan senast. Så jag får lite långhelg, jag har dock lovat att vara uppe imorgon så barnen kan komma hit och hämta saker om de glömt något, tror inte att något är glömt för jag tycker att jag gick igenom allt noga, men man vet aldrig. Jag har inte bestämt mig för vad jag ska göra, hoppas på fint väder så jag kan ta många långpromenader, vågar inte springa än, förkylningen har inte velat ge sig av än. 

Nej, nu ska jag klä mig för en kvällspromenad så jag somnar gott sedan.

Sov gott och dröm sött <3

/Sofia

Elin du är bara för underbar! Tusen tusen tack!

Nu precis innan jag skulle stänga datorn så gick jag in lite snabbt på Elins blogg för att läsa och då får jag se detta. 

http://aupairelin.blogg.se/2011/january/styrkekramar-till-min-van.html#comment

Tack fina Elin <3

I fredags fick jag min första match i rematchen. Min Program Director(PD) ringde och sa att hon skulle matcha mig med familjen. Det var en familj utanför Balitimore, vilket ligger 1½timme från där jag bor nu. Familjen innehöll mamma, pappa och 4 barn, 2 flickor och två pojkar. Familjen är en mycket aktiv familj, barnen går på många olika aktiviteter. Jag sa till min PD att jag inte var intresserad eftersom jag känner att jag vill komma ifrån detta området och jag hade även tidigare berättat för henne att jag helst inte vill ta hand om mer än 3 kids. 3 Kids känns lite lagom, jag skulle även kunna tänka mig färre. Även om jag sa som jag kände för henne så tyckte hon ändå att jag skulle matchas med dem och prata med dem. Så jag har i helgen gått och väntat på att de skulle ringa.

Idag när jag och Emma satt på en restaurang och väntade på vår mat så ringde min telefon. Då var det mamman i familjen som ringde. Hon visste om att jag ville åka till västkusten men vi pratade lite ändå, men avslutade samtalet med att önska varandra lycka till med att hitta en bra familj/au pair.

Om jag ska vara ärlig så kändes det jobbigt att behöva tacka nej till henne över telefon idag. Hon lät väldigt trevlig och det jag läst om dem verkade bra men detta förblir ändå mitt beslut och det känns nog rätt bra. Jag väntar nu på att få en ny match. Ena stunden har jag bara lust att packa väskan och åka hem men nästa stund påminner jag mig själv om varför jag åkte hit. Jag åkte ju inte hit för att åka hem efter ett halvår utan jag åkte hit för att vara här ett helt år.

Jag saknar er där hemma super mycket, men som min älskade familj och mina vänner påminner mig om hela tiden så finns ni ju där om jag kommer hem nu eller om jag kommer hem när mitt år slutar i Augusti. 

Det finns en speciell tjej som ger mig extra mycket pepp just nu, en tjej som vet precis hur det är att vara i rematch, som får mig att kämpa lite extra. Det hade varit helt underbart om jag fick komma till henne i SF, men om inte så hoppas jag verkligen på att jag kan komma och hälsa på henne där och hon är mer än välkommen att hälsa på mig! 

   Ida, Elin och jag på CF i Boston! Hoppas hoppas på att jag får komma till dig Elin.

/Sofia

Sitter nu i Emmas säng och väntar på Emma som är i duschen. 

Först ställde vi in att jag skulle komma hit på grund av vädret, men när det hade slutat snöa fick jag ett sms av Emma som ville att jag skulle komma så jag hoppade i kläderna(hade tagit ett långt varmt bad, tittade på ett nytt avsnitt av private practise, men när vattnet inte var så varmt längre var det dags att gå upp.)

Dagen har varit rätt lugn, skulle sovit länge hade jag tänkt, men vaknade åtta, sovit som en kratta inatt eftersom jag åkt på en jäkla förkylning igen, så trött på det. Men låg kvar i sängen, tittade på film, My sisters keeper. En mycket bra film, den fick mig både att le och gråta. Skypade med mampa och f&f. Jag körde sedan en runda till skolan och tittade när R brottades, han slutade på en tredjeplats :)

Nu ska vi titta film, The Rebound.

/Sofia

När jag satt i bilen med barnen ringde program directorn, jag råkade dock klicka bort henne när jag skulle svänga. (jag brukar inte prata när jag kör, men trodde det var BA som ringde). Men i alla fall jag ringde tillbaka till henne när jag kom tillbaka till huset, hon hade blivit lite orolig att jag varit med om en olycka eftersom jag bara försvann. Vi pratade om trasitionen som det så fint heter även kallat rematch av oss au pairer. Det var ett mycket bra samtal och det var skönt att få prata lite.

Min sökning av familj var tydligen begränsat till Washington(staten) och California, men efter att berättat att jag gärna vill vara nära en golfbanan så utökade vi det med Florida och Arizona. När vi pratar vidare så kommer det även fram att det står att jag bara vill ha barn i skolåldern men det är ju inte sant det heller, så nu är det också ändrat, jag sa att jag kan tänka mig vilken ålder som helst. Hade ju varit mysigt med en liten kanske, men vi får se vad det blir. Hade varit roligt att testat en annan ålder i alla fall. 

Jag fick än en gång höra att jag inte ska skriva på papper som jag inte läst. Så jag kommer aldrig göra det igen, jag vet att man alltid ska läsa papper man ska skriva på innan man skriver på dem men nu glömde jag det denna gången, men denna gången var det nog rätt gång att glömma, nästa gång kanske det inte går lika bra, nu kommer allt att gå bra :)

Jag känner mig rätt peppad på att hitta en ny familj nu faktiskt. Ibland känns det som jag bara vill köpa en flygbiljett hem. Det hade varit så mycket lättare, fast vad ska jag göra när jag kommer hem, jobba? jo, kanske det, men kanske inte det lättaste att få jobb. Resa hade ju inte varit fel, men nu är det så att fröken Sofia Emily Karlsson kommer inte att ge upp detta, utan hon ska stanna året ut. 

Som jag saknar alla där hemma, men så många år vi får tillsammans när jag kommer hem sedan, lovar att inte åka iväg så långt under en sådan lång tid igen! Älskar er massor!

/Sofia

För er som inte orkar läsa hela texten under denna. 

Texten nedan handlar om mitt halvår i denna familjen i små drag. Att tiden varit jobbig men också varit bättre vissa stunder. Först bestämde jag mig för att åka hem, men efter att ha pratat med min lcc i december och efter pratat med en mycket god vän till mig så bestämde jag mig för att gå i rematch i alla fall. Jag har dock velat under hela julen. Jag skulle inte säga något till min värdmamma först efter jul kom jag och min lcc fram till, men familjens consler berättade för henne innan jul. 

Igår var vår lcc här och pratade med oss och vi skrev på pappret om rematch. Så nu är jag i rematch och det betyder att jag ska försöka att få en ny familj. Jag har önskat en familj på västkusten, där jag har tillgång till bil och nära till en golfbana. Eftersom jag erbjöd mig att stanna tills familjen får en ny au pair så kommer jag att stanna här tills i feb ungefär. 

Vi berättade även för barnen igår. De tog det ganska bra ändå, de var lite ledsna över att jag skulle lämna. Men jag sa till dem att jag tycker mycket om dem och att detta kommer att bli jätte bra.

/Sofia

Nu kan jag äntligen släppa bomben som jag har haft inom mig ett riktigt bra tag nu. Det ska bli så skönt. Jag ska vara ärlig och jag tar det från början.

Redan första veckorna hade jag tankar på att lämna min familj här i USA. Det var jätte kämpigt, jag lämnade allt tryggt där hemma, familjen, mina vänner och min dåvarande pojkvän. Det fanns många dagar då jag bara ville packa väskan och bege mig. Jag och barnen hade även en mycket tuff tid i början, men det är ju så för alla, jag vet, det är inte lätt för barnen att få en ny au pair varje år, någon kommer in i deras liv och bara lämnar sedan, måste vara skit jobbigt.

Jag började mitt år här med att jobba 11timmar om dagen, det var inte det lättaste, att sysselsätta tre barn under dessa 11 timmar, men vi klarade oss igenom de tuffa veckorna, jag hade otroligt bra stöd från min värdmamma och familjen runtomkring här och såklart från min familj hemma i Sverige. Vi åkte sedan till DW. Vilken fantastisk resa, en plats jag önskar fler fick komma till. Jag har många olika minnen från den veckan där. När vi kom tillbaka från Florida var det min födelsedag, min 20 årsdag. En kämpig dag men den var ändå så bra den kunde bli, det var även barnens första dag i skolan. När jag klev ut ur rummet på morgonen så låg där ett dussin ballonger på golvet utanför min dörr. På kvällen hade vi middag här i huset, Joanne, Fran och Chris kom över. BA hade beställt en jätte fin och jätte god tårta. 

Veckorna flöt på lite bättre, lite lättare nu när barnen gick i skolan om dagarna. Jag hade ju dock R på eftermiddagarna. Men det var fortfarande kämpigt. Men hela tiden hade jag något att se framemot, M och G skulle ju komma till jul och några andra resor. Jag pratade även en del med min kära syssling om att det var kämpigt och efter ett av samtalen vi hade så bestämde jag mig för att nu jävlar ska jag satsa på detta. Jag ska inte ge upp, jag ska klara detta. Barnen kändes också bättre så jag blev riktigt peppad. 

Men sedan så hände något, jag vet inte vad och allt blev jobbigt igen. Jag fällde så många tårar. Jag bestämde mig då för att åka hem. Jag var helt säker på att det var det rätta beslutet för mig. En månad innan hade den au pairen som jag kommit väldigt nära åkt hem eftersom hon vantrivdes i familj, det gjorde inte min situation bättre. Jag saknade/saknar att ha vänner nära. I detta område där jag bor finns det inte andra au pairer. Den som bor närmast bor 20min ifrån och jobbar till 9 varje kväll mitt i veckan. Jag visste att det inte skulle bli som hemma, men jag läser många andra au pair bloggar och där läser jag om hur många au pairer de har nära varandra och jag blir lite avundsjuk, eller vad jag ska säga. Jag bestämde dock att inte säga något till min VM först efter jul eftersom jag ville att julen skulle bli så bra som möjligt nu när min syster och Gustav skulle komma. Men jag hade gett henne vinkar någon vecka innan, efter en dag då det varit extra kämpigt. Men jag tror inte att hon tog det seriöst då. 

På decembers au pair möte berättar jag även för min lcc att jag måste göra något och hon säger att vi ska göra något men att vi skulle vänta till efter julhelgerna och jag skulle inte säga något till min VM först efter jul. Efter jag pratat med min lcc så fick jag ändå lite tankar på rematch. Dagen efter pratade jag med en mycket god vän till mig och då tog jag upp rematch och han tyckte att det lät som en bra ide. Självklart vill han jätte gärna att jag ska komma hem men han sa även att han känner på mig att jag inte är riktigt färdig här i USA och det är nog sant. Jag åkte ju inte hit för att åka hem efter ett halvår. Jag vill bli bättre på engelska och jag vill se mer!

Torsdagen den 16 december var jag med familjen hos conslern, jag var inne och pratade själv med henne och sa då till henne att jag hade sagt till BA att jag ville åka hem. Att barnen blivit bättre men att jag behövde en nystart. På kvällen den 17 december, när jag, M och G satt på mitt rum kallade min VM på mig. Hon frågade då om jag skulle åka hem till Sverige. Hon sa att conslern sagt det till henne. Jag sa att jag inte hade bestämt mig men att jag har tänkt tanken, men att jag nu funderar på rematch. Hon ville veta så fort som möjligt när jag bestämt mig eftersom det skulle ta några veckor för henne att få en ny au pair. Jag sa även att jag tänker inte bara att lämna dem utan jag tänker stanna tills de fått en ny au pair. Jag tycker om min familj jätte mycket, men det fungerar ändå inte riktigt. Vi har inte riktigt klickat om jag säger så. 

Igår kväll fick vi besök av vår lcc(vår kontaktperson). Vi pratade igenom det och vi båda är överrens om att detta är rätt beslut. Vi kommer gå igenom detta tillsammans. Min nuvarande värdfamiljs nästa au pair kommer att vara deras sista. Innan lccn gick så kallade vi på barnen och så berättade min VM för dem att jag ska lämna. De verkade ta det rätt bra ändå, men jag fick även höra att de inte ville att jag skulle åka och det värmde ändå i mitt hjärta. Jag sa som det var att jag tycker om dem jätte mycket men att jag och deras mamma kommit fram till detta tillsammans och att detta kommer att bli jätte bra. 

Idag ska matchningarna sätta igång och det känns skönt. Jag har ju ändå gått och väntat på detta sedan innan jul. För några av er läsare så kommer detta kanske som en chock att jag ska lämna min familj och för många blev det inte så stor chock. Men detta har inte varit ett lätt beslut men ett beslut som jag var tvungen att fatta. 

Jag har fått lära mig otroligt mycket under dessa snart 5månade i USA, en sak som jag fortfarande jobbar på och det är att tänka på mig själv, jag måste må bra och känna mig lycklig, men det är så himla lätt att tänka på alla andra istället. Jag hoppas nu att jag får fortsätta mitt år här i USA men på ett annat ställe i en annan familj. Jag har önskat västkusten men vi får se vad det blir. Jag önskar också min familj ett lycka till att hitta en ny au pair. 

Nej nu är det dags för mig att klä mig och ut och springa. Nu ska jag komma i form. :)

/Sofia

Har idag haft premiär med mina nya fina löparskor. Efter ett misslyckat försök att köpa skor i söndags så blev gårdagens försök mycket bättre. Köpte skorna i första affären jag gick in i. Personalen var mycket trevliga. Första killen som hjälpte mig kändes lite lost dock, han frågade vilken färg jag ville ha innan han frågade mig var jag skulle springa med dem. Jag sa kort och rakt att jag inte brydde mig om färgen utan ville ha ett par mycket bra skor som jag kan springa på asfalt med utan att jag får problem med benhinnorna igen. Han tog fram de nya Asics och de passade mycket bra. De fanns flera olika och alla andra var nedsatta men inte dessa, men jag kände betalar hellre lite extra och får ett par bra skor.

 Ingen bra bild, men det är mitt nästa projekt, en ny kamera, men det är lite svårare att köpa än ett par skor. Skulle vilja ha en kamera som tar bra bilder, vill ju att mina bilder här blir bra, för de kommer ju att bli minnen för livet. 

När jag ändå var där så tänkte jag att det kanske var lika bra att köpa ett par nya inlägg till mina Converse. Killen som hjälpte mig med skorna hjälpte mig även med inläggen, han blev dock tvungen att lämna mig lite och sa att han skulle komma tillbaka. Han kom inte tillbaka utan en annan kille kom för att hjälpa mig. Han hjälpte mig att stoppa ner inläggen i skorna, men när jag tog på mig skorna blev de alldeles för små. Han då tar då fram några andra inlägg som var specilla för tjejer som har lite problem med benhinnan och insidan av hälen(precis som jag). Dessa passade super bra. Han frågade vem som gett mig de andra inläggen och jag pekar på den andra killen och han bara suckar. Nöjd går jag till kassan och betalar, nya skor och nya inlägg. Betalningen var inte så hemsk heller, tror jag betalade mer än dubbla priset för min gamla löparskor med samma märke hemma i Sverige. 

På vägen tillbaka till bilen gick jag förbi många intressanta affärer och var även inne lite snabbt i en. Såg ett par så fina boots även denna dag, men jag höll mig i kragen och köpte dem inte. Varför hittade jag inte dem när jag behövde dem. Jag är så shoppingsugen men det får allt vänta tills jag har packat upp väskan igen.
Redan nu har jag nog problem med vikten. Får nog banta bort lite...

/Sofia