För er som inte orkar läsa hela texten under denna. 

Texten nedan handlar om mitt halvår i denna familjen i små drag. Att tiden varit jobbig men också varit bättre vissa stunder. Först bestämde jag mig för att åka hem, men efter att ha pratat med min lcc i december och efter pratat med en mycket god vän till mig så bestämde jag mig för att gå i rematch i alla fall. Jag har dock velat under hela julen. Jag skulle inte säga något till min värdmamma först efter jul kom jag och min lcc fram till, men familjens consler berättade för henne innan jul. 

Igår var vår lcc här och pratade med oss och vi skrev på pappret om rematch. Så nu är jag i rematch och det betyder att jag ska försöka att få en ny familj. Jag har önskat en familj på västkusten, där jag har tillgång till bil och nära till en golfbana. Eftersom jag erbjöd mig att stanna tills familjen får en ny au pair så kommer jag att stanna här tills i feb ungefär. 

Vi berättade även för barnen igår. De tog det ganska bra ändå, de var lite ledsna över att jag skulle lämna. Men jag sa till dem att jag tycker mycket om dem och att detta kommer att bli jätte bra.

/Sofia

Nu kan jag äntligen släppa bomben som jag har haft inom mig ett riktigt bra tag nu. Det ska bli så skönt. Jag ska vara ärlig och jag tar det från början.

Redan första veckorna hade jag tankar på att lämna min familj här i USA. Det var jätte kämpigt, jag lämnade allt tryggt där hemma, familjen, mina vänner och min dåvarande pojkvän. Det fanns många dagar då jag bara ville packa väskan och bege mig. Jag och barnen hade även en mycket tuff tid i början, men det är ju så för alla, jag vet, det är inte lätt för barnen att få en ny au pair varje år, någon kommer in i deras liv och bara lämnar sedan, måste vara skit jobbigt.

Jag började mitt år här med att jobba 11timmar om dagen, det var inte det lättaste, att sysselsätta tre barn under dessa 11 timmar, men vi klarade oss igenom de tuffa veckorna, jag hade otroligt bra stöd från min värdmamma och familjen runtomkring här och såklart från min familj hemma i Sverige. Vi åkte sedan till DW. Vilken fantastisk resa, en plats jag önskar fler fick komma till. Jag har många olika minnen från den veckan där. När vi kom tillbaka från Florida var det min födelsedag, min 20 årsdag. En kämpig dag men den var ändå så bra den kunde bli, det var även barnens första dag i skolan. När jag klev ut ur rummet på morgonen så låg där ett dussin ballonger på golvet utanför min dörr. På kvällen hade vi middag här i huset, Joanne, Fran och Chris kom över. BA hade beställt en jätte fin och jätte god tårta. 

Veckorna flöt på lite bättre, lite lättare nu när barnen gick i skolan om dagarna. Jag hade ju dock R på eftermiddagarna. Men det var fortfarande kämpigt. Men hela tiden hade jag något att se framemot, M och G skulle ju komma till jul och några andra resor. Jag pratade även en del med min kära syssling om att det var kämpigt och efter ett av samtalen vi hade så bestämde jag mig för att nu jävlar ska jag satsa på detta. Jag ska inte ge upp, jag ska klara detta. Barnen kändes också bättre så jag blev riktigt peppad. 

Men sedan så hände något, jag vet inte vad och allt blev jobbigt igen. Jag fällde så många tårar. Jag bestämde mig då för att åka hem. Jag var helt säker på att det var det rätta beslutet för mig. En månad innan hade den au pairen som jag kommit väldigt nära åkt hem eftersom hon vantrivdes i familj, det gjorde inte min situation bättre. Jag saknade/saknar att ha vänner nära. I detta område där jag bor finns det inte andra au pairer. Den som bor närmast bor 20min ifrån och jobbar till 9 varje kväll mitt i veckan. Jag visste att det inte skulle bli som hemma, men jag läser många andra au pair bloggar och där läser jag om hur många au pairer de har nära varandra och jag blir lite avundsjuk, eller vad jag ska säga. Jag bestämde dock att inte säga något till min VM först efter jul eftersom jag ville att julen skulle bli så bra som möjligt nu när min syster och Gustav skulle komma. Men jag hade gett henne vinkar någon vecka innan, efter en dag då det varit extra kämpigt. Men jag tror inte att hon tog det seriöst då. 

På decembers au pair möte berättar jag även för min lcc att jag måste göra något och hon säger att vi ska göra något men att vi skulle vänta till efter julhelgerna och jag skulle inte säga något till min VM först efter jul. Efter jag pratat med min lcc så fick jag ändå lite tankar på rematch. Dagen efter pratade jag med en mycket god vän till mig och då tog jag upp rematch och han tyckte att det lät som en bra ide. Självklart vill han jätte gärna att jag ska komma hem men han sa även att han känner på mig att jag inte är riktigt färdig här i USA och det är nog sant. Jag åkte ju inte hit för att åka hem efter ett halvår. Jag vill bli bättre på engelska och jag vill se mer!

Torsdagen den 16 december var jag med familjen hos conslern, jag var inne och pratade själv med henne och sa då till henne att jag hade sagt till BA att jag ville åka hem. Att barnen blivit bättre men att jag behövde en nystart. På kvällen den 17 december, när jag, M och G satt på mitt rum kallade min VM på mig. Hon frågade då om jag skulle åka hem till Sverige. Hon sa att conslern sagt det till henne. Jag sa att jag inte hade bestämt mig men att jag har tänkt tanken, men att jag nu funderar på rematch. Hon ville veta så fort som möjligt när jag bestämt mig eftersom det skulle ta några veckor för henne att få en ny au pair. Jag sa även att jag tänker inte bara att lämna dem utan jag tänker stanna tills de fått en ny au pair. Jag tycker om min familj jätte mycket, men det fungerar ändå inte riktigt. Vi har inte riktigt klickat om jag säger så. 

Igår kväll fick vi besök av vår lcc(vår kontaktperson). Vi pratade igenom det och vi båda är överrens om att detta är rätt beslut. Vi kommer gå igenom detta tillsammans. Min nuvarande värdfamiljs nästa au pair kommer att vara deras sista. Innan lccn gick så kallade vi på barnen och så berättade min VM för dem att jag ska lämna. De verkade ta det rätt bra ändå, men jag fick även höra att de inte ville att jag skulle åka och det värmde ändå i mitt hjärta. Jag sa som det var att jag tycker om dem jätte mycket men att jag och deras mamma kommit fram till detta tillsammans och att detta kommer att bli jätte bra. 

Idag ska matchningarna sätta igång och det känns skönt. Jag har ju ändå gått och väntat på detta sedan innan jul. För några av er läsare så kommer detta kanske som en chock att jag ska lämna min familj och för många blev det inte så stor chock. Men detta har inte varit ett lätt beslut men ett beslut som jag var tvungen att fatta. 

Jag har fått lära mig otroligt mycket under dessa snart 5månade i USA, en sak som jag fortfarande jobbar på och det är att tänka på mig själv, jag måste må bra och känna mig lycklig, men det är så himla lätt att tänka på alla andra istället. Jag hoppas nu att jag får fortsätta mitt år här i USA men på ett annat ställe i en annan familj. Jag har önskat västkusten men vi får se vad det blir. Jag önskar också min familj ett lycka till att hitta en ny au pair. 

Nej nu är det dags för mig att klä mig och ut och springa. Nu ska jag komma i form. :)

/Sofia